Rapport: Vilka handelshinder upplever svenska företag i andra EU-länder?
Kommerskollegium har frågat tio företag inom life science och elva inom pappersindustrin om vilka handelshinder de upplever i andra EU-länder. Fokus har varit på handelshinder som har sitt ursprung i lagar, regler och andra myndighetsåtgärder och som begränsar den fria rörligheten för varor, tjänster och personer. Anna Graneli, som har lett utredningen, sammanfattar resultaten.
Hur beskriver företagen sin handel inom EU?
De intervjuade företagen uppger att EU:s inre marknad fungerar väl för dem på många områden. Det tydligaste exempel är affärsresandet, som enligt företagen fungerade helt friktionsfritt innan coronapandemin.
Men det finns fortfarande betydande utmaningar när det gäller den fria rörligheten för varor. Det gäller inte minst för pappersvaror och medicinteknik, där det inte alls är självklart att en vara som säljs i ett EU-land kan säljas utan problem i ett annat EU-land.
Vilka är de svåraste problemen som företagen måste hantera?
Vi ser en tydlig tendens i intervjuerna att de hinder företagen upplever som mest besvärande är kopplade till de produkt- och branschspecifika regelverken. Det kan till exempel handla om regler för material i kontakt med livsmedel för företag inom pappersindustrin och om regler för kliniska prövningar för företag inom life science.
Andra hinder, som till exempel skatter och moms, tas upp av företagen, men det är de branschspecifika hindren som företagen uppehåller sig vid mest i intervjuerna och som verkar medföra störst utmaningar.
Ge några exempel på handelshinder som är specifika för en viss bransch!
För läkemedel kan vi se att de exempel på handelshinder som företagen tar upp ofta verkar bottna i EU-ländernas nationella tillämpning av harmoniserade regler, alltså regler som är EU-gemensamma. Det kan vara krångliga och långsamma processer för tillverknings- och importtillstånd eller krav på nationella anpassningar av förpackningar. Företagen inom life science ser också utmaningar på de områden som regleras nationellt och inte av EU. Till exempel uppger flera företag att det är mycket svårt att sätta sig in hur prissättnings- och ersättningssystemen för läkemedel och medicinteknik fungerar i olika EU-länder.
För företag inom pappersindustrin verkar de mest framträdande hindren vara kopplade till den omfattande användningen av olika typer av certifieringar i branschen, samt till utmaningar relaterade till transport och betalningar.
Hur uppstår de här problemen?
Många av de hinder som företagen lyfter fram hänger samman med teknisk eller medicinsk utveckling, eller till förändringar i konsumenters preferenser, och där regelverket inte riktigt har hängt med. Därför behöver EU kontinuerligt uppdatera och utveckla harmoniserade regler och ha ögonen på nya områden som kan behöva harmoniseras.
Men vi ser också flera exempel på handelshinder som sannolikt bottnar i en felaktig implementering och tillämpning av EU-regler i medlemsländerna. Detta visar hur viktigt det är att medlemsländerna följer de principer och mekanismer som finns för att säkerställa efterlevnad av EU-rätten och motverka att omotiverade handelshinder uppstår.
Är företagen medvetna om vad den fria rörligheten ger för rättigheter inom EU?
Företagen beskriver ofta problem och utmaningar som de inte själva ser som handelshinder, även när de enligt vår definition kan vara det. Särskilt bland de större företagen kan vi se att handelshinder ibland betraktas som en naturlig del av affärsverksamheten och något man ”jobbar sig runt”. Då får vi inte glömma att de små företagen inte har samma förutsättningar och resurser att jobba sig runt handelshinder.
Många företag lyfter problem med att sälja eller marknadsföra produkter i andra EU-länder, samtidigt som de inte alltid har klart för sig vilka nationella regler eller myndighetsbeslut som har orsakat problemet. Här skulle företagen kunna få hjälp av till exempel Solvit och kontaktpunkten för varor. De skulle också kunna vara hjälpta av principen om ömsesidigt erkännande där huvudregeln är att en produkt som lagligen säljs i ett EU-land också ska kunna säljas i ett annat, utan att varan behöver anpassas.