Ursprungsregler – vad är det och hur fungerar de?
För att länder ska kunna dra nytta av förmånerna i ett frihandelsavtal, använda handelspolitiska skyddsinstrument eller få fram rätt handelsstatistisk är det nödvändigt att kunna veta varifrån en vara kommer. Det kallas för att en vara har ursprung, något som fastställs på olika sätt.
Preferentiella ursprungsregler i frihandelsavtal – ger sänkta tullar
Preferentiella ursprungsregler är en nödvändig komponent i frihandelsavtal eftersom de säkerställer att endast avtalsparterna kan dra nytta av tullförmånerna som man kommit överens om i avtalet. Utan ursprungsregler som definierar vilka varor som omfattas av avtalet skulle en utomstående part kunna utnyttja handelsavtalets förmånstull.
Ett av de största problemen med ursprungsregler är att de inte är enhetliga mellan olika handelsavtal; avtalen har olika modeller för hur ursprung på varor fastställs. Anledningen bakom är att varje frihandelsavtal förhandlas utifrån unika förutsättningar. Därmed blir även slutresultatet unikt. Detta medför osäkerhet och, i ett längre perspektiv, kostnader för de som ska använda ursprungsreglerna.
Att uppfylla de produktspecifika kriterierna för ursprung är den ena delen i processen för att få tillgång till en lägre tullsats. Den andra handlar om att bevisa ursprunget. Detta görs vanligtvis via ett ursprungscertifikat eller en ursprungsdeklaration. Ett ursprungsbevis kan liknas vid en varas pass. På samma sätt som en person behöver uppvisa ett pass vid en gränspassering måste även varor göra det.
Allmänna ursprungsregler – krävs ibland vid internationell handel
De allmänna ursprungsreglerna används i situationer utanför frihandelsavtal där ursprunget på en vara behöver bestämmas, bland annat vid tillämpning av regelverk kring handelspolitiska skyddsinstrument eller offentlig upphandling. Denna typ av ursprungsregler kallas ibland för icke-preferentiella ursprungsregler. Varje land kan sätta sina egna allmänna ursprungsregler, och inom EU finns gemensamma regler för alla medlemsländer.
EU:s allmänna ursprungsregler bygger på principen att om en vara i sin helhet framställs i ett land, har varan sitt ursprung i det landet. Om varan däremot tillverkas i två eller flera länder (eller innehåller material från flera länder) får den ursprung i det land där den genomgick den sista betydande bearbetningen.
Inom WTO har medlemsländerna beslutat om att harmonisera de allmänna ursprungsreglerna. Ett harmoniseringsprogram i WTO:s regi skapades 1994. Men förhandlingarna om grundläggande principer för hur de allmänna ursprungsreglerna ska utformas är låsta och inga framsteg har skett de senaste åren. Eftersom det inte finns någon global enighet om hur de icke-preferentiella ursprungsreglerna ska se ut, är det upp till varje WTO-medlem att sätta sina egna regelverk.
Ursprungsmärkning inom EU – upp till medlemsländerna och företagen
Ett av de vanligaste användningsområdena för allmänna ursprungsregler är vid ursprungsmärkning av varor. Men det finns inget krav från EU att produkter måste ursprungsmärkas. Det är istället upp till enskilda medlemsländer och producenter att bestämma. Sverige har ingen sådan lagstiftning.
Vissa varor, som exempelvis textilier och livsmedel, kan ha särskilda regler för ursprunget på delar av innehållet. Dessa regler syftar till att informera konsumenter och är fristående från de allmänna ursprungsreglerna.
