Hållbarhetskapitel i frihandelsavtal
I de frihandelsavtal som EU sluter med andra länder finns ett kapitel som speciellt behandlar hållbarhetsfrågor. Här reder vi ut vad ett sådant kapitel syftar till, vilka åtaganden det innehåller och hur handelsparterna arbetar med varandra i olika hållbarhetsfrågor.
Vad är ett hållbarhetskapitel?
Hållbarhetskapitlen i handelsavtal ska ge förutsättningar för att handeln mellan parterna är hållbar. De ska underlätta för avtalsländerna att samarbeta om miljöarbete och skapa sunda arbetsförhållanden och sociala villkor. Detta ska ge förutsättningar för en inkluderande tillväxt som bidrar till en global hållbar utveckling.
Vad är det för typ av åtaganden som partnerländerna gör i ett hållbarhetskapitel?
Hållbarhetskapitlen ska inte skapa nya skyldigheter eller åtaganden. Den ska stödja genomförandet av parternas befintliga internationella åtaganden på områden som är av betydelse för handeln mellan parterna, till exempel arbets- och miljöområdet. Bestämmelserna hänvisar därför till befintliga åtaganden som partnerna redan har anslutit sig till. Det gäller främst den internationella arbetsorganisationens ILO:s regelverk och de multilaterala miljöavtalen, Multilateral Environmental Agreements (Mea).
Kan parterna bestämma om varandras skyddsnivåer på miljö- och sociala området?
Nej, partnerländerna behåller rätten att reglera sina nationella skyddsnivåer för till exempel miljön, arbetstagare och djurvälfärd. Det innebär att varje enskilt land får bestämma om sina regler efter landets förutsättningar och tradition. Samtidigt åtar sig parterna att inte använda sina nationella regler i protektionistiska syften eller använda sig av låga skyddsnivåer som en konkurrensfördel för sina egna företag.
En part kan alltså inte tvinga den andra att ha samma skyddsnivåer som det egna landet. Däremot måste alltid exporterande företag följa de regler som gäller i partnerlandet där de vill sälja sina varor eller tjänster.
Vilka andra viktiga delar finns i hållbarhetskapitlen?
Partnerländerna lovar att:
- respektera och tillämpa multinationella avtal som gäller skydd för arbetsvillkor och miljö
- främja handel och investeringar som bidrar till en hållbar utveckling, såsom handel med varor och tjänster som är bra för miljön, till exempel solceller och delar till vindturbiner
- främja företagens tillämpning av de internationella principerna för hållbart företagande (CSR) och användning av frivilliga standardiserings- och certifieringssystem med hållbarhetssyfte
- säkerställa att åtagandena i hållbarhetskapitlet genomförs, genom att inrätta institutioner och inkludera civilsamhället
- bygga ett system för att lösa tvister genom diskussioner mellan partnerländerna, konsultationer med nationella och internationella organisationer samt involverandet av en fristående expertpanel
- samarbeta och identifiera specifika åtaganden som är relevanta för handeln mellan avtalsparterna.
Hur arbetar partnerländer med att genomföra hållbarhetsbestämmelserna i praktiken?
Det bygger på samarbete mellan parterna och med internationella forum för hållbar utveckling såsom ILO- eller Mea-institutionerna. Man utbyter erfarenheter och best practices om hur hållbarhetsfrågor kan hanteras i handelssammanhang. Parterna kan också hjälpa varandra att kartlägga och hantera eventuella utmaningar, och även koppla på biståndsinsatser för att hjälpa varandra att följa bestämmelserna. EU och Colombia har till exempel samarbetat för att hjälpa Colombia att fullfölja vad de lovat när det gäller handeln med hotade arter av vilda djur och växter (Citeskonventionen). EU har också samarbetat med Sydkorea om icke-diskriminering på arbetsplatser(ILO-konventionen).
Är bestämmelserna i ett hållbarhetskapitel bindande?
Ja, de är bindande. Men om en part bryter mot en bestämmelse i hållbarhetskapitlet avgörs inte frågan i avtalets allmänna tvistlösningssystem. Man använder heller inte sanktioner, som till exempel tullhöjningar, för att kompensera för ett avtalsbrott i hållbarhetskapitlet.
Istället skapar parterna ett särskilt system som är anpassat för att lösa tvister på hållbarhetsområdet. Det kan vara genom diskussioner mellan partnerländerna, konsultationer med nationella och internationella organisationer eller att involvera en fristående expertpanel, som avgör om bestämmelserna i hållbarhetskapitlet har fullgjorts. Om inte, tar expertpanelen fram en åtgärdsplan som specificerar vad parten behöver göra för att uppfylla det man lovat i frihandelsavtalet.
Går det att se några direkta effekter av hållbarhetskapitel i något avtal?
Det kan vara svårt att isolera sådana effekter till just handelsavtal. Det påverkas av så många faktorer, både internationella och nationella. Däremot kan de åtgärder som används för att genomföra ett hållbarhetskapitel i ett land, som strukturer och rutiner för dialog mellan stat och civilsamhälle, leda till långsiktigt positiva effekter på hållbarhetsområdet.
Finns det något sätt att snabba på arbetet med hållbarhetsfrågorna innan ett avtal har trätt i kraft?
Parterna kan använda sin ekonomiska och politiska styrka, liksom de ekonomiska vinsterna som avtalet väntas ge, till att understryka vikten av att hållbarhetsrelaterade reformer verkligen genomförs av den andra handelspartnern redan innan avtalet har trätt i kraft. Möjligheten finns efter det att parterna har skrivit under avtalet men innan det har godkänts (ratificerats) av respektive avtalspart (ofta parlamenten) och trätt i kraft. Under den här så kallade pre-ratificeringsperioden kan en part ställa som villkor att motparten visar framsteg på vissa områden för att avtalet ska träda i kraft.
Det här har testats mer och mer under de senaste åren med mycket positivt resultat. Ett exempel är Vietnams åtaganden när det gäller arbetsrätt i enlighet med Internationella arbetsorganisationens, ILO:s, kärnkonventioner, något som Vietnam åtagit sig att genomföra som en del av frihandelsavtalet med EU. Det visar att det finns goda möjligheter att utnyttja perioden innan avtalet träder i kraft för att hantera prioriterade utmaningar i hållbarhetsfrågor, skapa en konstruktiv diskussion och åstadkomma konkreta resultat.
Att involvera civilsamhället i frågor som gäller hållbarhet har varit en viktig beståndsdel i hållbarhetskapitlen i de senaste årens frihandelsavtal. Men nu utökas det här åtagandet till hela avtalet. Varför?
Syftet är att ge civilsamhället en möjlighet att påverka hållbarhetsfrågor även i andra kapitel i avtalet. Det kan till exempel handla om djurvälfärd eller antibiotikaresistens.
Exempel på detta är frihandelsavtalen med Mercosur och Mexiko. Bestämmelserna om att en part ska öppna för dialog med civilsamhället genom så kallade Domestic Advisory Groups (DAG), har flyttats från hållbarhetskapitlet till den politiska överenskommelsen som gäller för hela avtalet.
