En matematisk formel för att beräkna tullsänkningar. Det enklaste sättet att förhandla tullar är att sänka alla tullar med en viss procentsats, till exempel 50 procent. Problemet med denna ansats är att relationen mellan olika tullar inte förändras utan endast den allmänna nivån. Tullar som är dubbelt så höga som andra i utgångsläget kommer att vara dubbelt så höga även efter tullsänkningarna. För att kunna pressa samman tullnivåerna mellan olika länder föreslog Schweiz i Tokyorundan att höga tullar skulle sänkas med en högre procentsats än låga tullar.

För att lyckas med detta måste de förhandlande länderna enas om en koefficient (ett tal) som sedan används för att beräkna tullsänkningarna. Den valda koefficienten påverkar både den maximala tullsatsen och progressiviteten i tullsänkningarna. Ju lägre koefficient, desto högre progressivitet i tullsänkningarna och ju lägre och mer sammanpressade tullar i slutändan. Om koefficienten är 10 kommer en tull på tio procent att sänkas till fem procent, det vill säga en halvering. En tull på 20 procent kommer samtidigt att sänkas till 6,67 procent, en minskning med två tredjedelar.

I praktiken har många länder svårt att godta den Schweiziska formeln eftersom "känsliga" varor med höga tullar förlorar en stor del av sitt tullskydd. Formelansatsen kombineras därför ofta med en begränsad undantagslista (fem till tio procent av tullpositionerna) med lägre tullsänkningskrav. Kraven på utvecklingsländerna är dessutom ofta lägre än på i-länderna.

I den pågående Doharundan föreslås att den schweiziska formeln ska användas i förhandlingarna om tullsänkningar på industrivaror. Se NAMA.