Frågan om sambandet mellan handel och arbetsvillkor har länge varit en tvistefråga inom handelspolitiken. På vilket sätt handeln påverkar arbetsvillkor såväl i rika och fattigare länder är föremål för ständig akademisk och politisk debatt. Bland de som oroar sig för att handelns effekt är negativ så har man, inte minst från fackligt håll, framfört önskemål om någon form av socialklausul i WTO. Denna skulle göra det möjligt att tillgripa sanktioner mot ett medlemsland i WTO som inte uppfyller ILO:s grundläggande arbetsvillkor (core labour standards). Anledningen till att många velat se en koppling av arbetsrätt till WTO är ILO:s brist på sanktionsmöjligheter, något som WTO har via tvistlösningssystemet.

Då detta inte visat sig möjligt på grund av motstånd från många utvecklingsländer, som ser idén om socialklausuler som förtäckt protektionism, så har arbetet på senare tid framför allt handlat om att hitta nya vägar och utnyttja de andra möjligheter, utanför WTO, som finns att driva frågan om handel och arbetsrätt. Ett exempel är arbetet inom OECD kring investeringsincitament, där Sverige initierade frågan om grundläggande arbetsrättigheter. Andra vägar går via olika avtal utanför WTO:s ramar (frihandelsavtal, preferensarrangemang) eller via företagens frivilliga arbete (CSR) och Global Compact.