EU:s gemensamma handelspolitik
EU har en gemensam yttre handelspolitik. Sverige och de andra medlemsländerna har alltså ingen egen handelspolitik. Alla EU:s medlemsländer har samma tullar mot omvärlden. Handelsavtal som rör utbyte av varor och tjänster med länder utanför EU är gemensamma för alla medlemsländer och EU har gemensamma förhandlingspositioner i internationella handelsförhandlingar. Den gemensamma handelspolitiken omfattar även handelspolitiska skyddsåtgärder, handelsrelaterade aspekter av immaterialrätt och utländska direktinvesteringar. Därtill har EU en gemensam jordbrukspolitik som i hög grad påverkar handeln. Det gemensamma regelverket på den inre marknaden – gällande bland annat miljö, säkerhet och hälsa – påverkar också EU:s handel med omvärlden.
Beslutanderätten i handelspolitiska frågor är delad mellan ministerrådet och Europaparlamentet. Europeiska kommissionen har initiativrätt inom handelspolitiken. Det betyder att kommissionen initierar förhandlingar, lägger förslag och förhandlar för EU:s räkning inom ramen för de direktiv som ministerrådet utfärdat och i samråd med en särskild kommitté som utsetts av ministerrådet - den handelspolitiska kommittén (Trade Policy Committee). Det är i den handelspolitiska kommittén som Sverige och de andra medlemsländerna har möjlighet att påverka utformningen av EU:s handelspolitik. Kommissionen för EU:s talan både i WTO och andra handelspolitiska förhandlingar. Under förhandlingen rapporterar kommissionen regelbundet till den särskilda kommittén och till Europaparlamentet om förhandlingsläget. EU:s handelsavtal antas av ministerrådet genom beslut med kvalificerad majoritet och godkänns av Europaparlamentet. Det finns dock några undantagsfall för vilka ministerrådet ska ta beslut med enhällighet. Se tredjeländer, kommissionen, WTO, Europaparlamentet, HPK.